Foto

f. 1990-05-10

Vi saknar dig!

Om den vackraste vi haft.....

Idag för 14 år sedan föddes denna vackra dam i Simlångsdalen, hos Anne & Ola Edberg. Jag minns fortfarande när Anne ringde och berättade att valparna hade kommit. Hon beskrev dem och på slutet kom det "en liten grå också". Den skulle jag ha! Några veckor senare ringde Anne igen och sa att min lilla gråa var varken grå eller liten längre, hon hade blivit stor och brun..... Man får den hund man förtjänar hur mycket man än tror att man väljer själv :-).

Uzzia var en mycket självständig liten valp och hon hade en rejäl storasyster i Strega som lärde henne mycket om livet. Komma på inkallning?? VARFÖR DÅ? "Spring och göm dig" sa vännerna, "då blir hon orolig och kommer som ett skott" FEL!!! Det bekom henne inte ett ögonblick. Det slutade alltid med att jag fick jaga efter henne innan hon kom för långt bort eller för nära vägen.....

Sinne för inredning har hon också visat prov på. En dag när jag kom hem från jobbet hade hon pyntat om hela lägenheten. En jättekruka med flera palmer i var precis tom, jorden var utspridd på hela den ljusgrå heltäckningsmattan och väl nerstampad eftersom den lilla kreatören hade hoppat jämfota i vattenskålen under tiden hon arbetade. "Rädda palmerna!" var min första tanke men alla rötterna var avgnagda intill stammen så det var bara att gå ut på en långpromenad och samla kraft för saneringen.

Lydnadsträningen var jätterolig för hon ville vara till lags, men ack så försiktig och rädd för att göra fel. Till skillnad från Strega fick man vara mycket försiktig med tillrättavisningarna. Tog man för hårt lämnade hon planen och gick till bilen, nedslagen och förnärmad.

Utställning? Kan någon hund bli mer "den eviga 2:an"? Jag tror vi samlade på oss 15 CK, varav ca 9 st 2.a i segrarklass och aldrig något CERT, men kul hade vi. Långhelgerna i Kinna och Skokloster. Finns minnen att fnissa åt ännu.

Uzzia har fått vatten som bakgrund på sidan, för hon har börjat promenera över vattnet till hundhimlen. Självklart önskar jag ju att hon stannar för evigt men lite realist måste man vara. Hon är en aning senil, hörseln har droppat (det händer att hon missar när matskålen landar), ibland är jag lite osäker på om hon ser ordentligt också och hon har blivit otroligt gnällig på kvällarna. När vi möter grannens basenji-hane så är det ingen som kan tro att hon är 100 år, för då åker svans och öron upp på skaft och hon tindrar med ögonen och kan skruva till kroppen till lekinvit. Än finns det lite krut kvar i kärringen! :-) Hennes "lillebror", vattenhunden Space, har kryddat livet för henne. Det finns inget som är så roligt som när han åker på skäll för något han gjort. Då ligger hon med ett litet leende på läpparna. :-)